Kort skärpedjup har blivit normen
Kort skärpedjup som ger effekten “bokeh”, eller “suddig bakgrund” ses idag ofta som “cinematiskt” – oavsett innehåll och handling. Att få till en suddig bakgrund har blivit en slags norm och används flitigt av filmskapare.
“Why Film Directors avoid Deep Focus Cinematography” av Youtubekreatören wolfcrow, har fått mig att reflektera över skärpedjup.
Frågan som jag tycker är värd att ställa är:
Använder vi kort skärpedjup för att det är enkelt och ser snyggt ut, eller för att det faktiskt har ett syfte?
Kort skärpedjup i Social Network som bidrar till suddig bakgrund och vägleder publiken att ha fokus på rätt karaktär.
Långt Skärpedjup
Motsatsen till kort skärpedjup är den bakgrund som är skarp och i samma fokus som subjektet (och allt annat i bilden), långt skärpedjup. Detta kan vara svårare att få till på ett snyggt sätt än det korta skärpedjupet. Enkelt förklarat så släpper kameran in mindre ljus, vilket kan resultera i att bilden blir mörkare och mer resurser krävs för att ljusätta. Något som kostar tid och pengar. Dessutom syns alla detaljer i bakgrunden, vilket ställer högre krav på exempelvis iscensättningen.
Långt skärpdjup i Citizen Kane
Många fördelar med långt skärpedjup
Ett långt skärpedjup i film, med dess ökade detaljnivå och förmåga att framhäva relationer och sammanhang, kan skapa en känsla av realism och närvaro för tittaren samtidigt som det erbjuder möjligheten att göra stilistiska val och skapa en unik visuell estetik.
Kort skärpedjup har också sina fördelar och är utan tvekan ett kompetent val i många moment, men omöjligt ett sådant i alltid, väl? Vill man visuellt visa att subjektet inte har koll på sin omgivning? Ja, då kan kort skärpedjup vara rätt val.
Jag vet inte hur ni andra filmskapare känner, men jag kommer definitivt att utforska det långa skärpedjupet ännu mer. Jag tror du kommer känna likadant efter att du sett wolfcrows intressanta film om skärpedjup.
