Jag har ägt en kamera i flera år, men under de första åren fotograferade jag knappt någonting. För det första var det överväldigande med alla inställningar och knappar. För det andra så visste jag inte vad jag skulle fota.
Jag har nu skaffat mig ett syfte till att fota. Det är något av en pensionärshobby, och jag älskar det. Det gör mig till en bättre fotograf.
Jag fotograferar fåglar.
Plötsligt hade jag ett syfte. Jag gick ut nästan varje dag för att fotografera alla möjliga fågelarter och tänkte inte så mycket på ”hur” jag fotar. Jag blev så inspirerad att jag beställde hem en bok. Brutus Östlings Konsten att fotagrafera fåglar och Andra Djur. En bok fylld av smarta tips och råd för både nybörjare och gamla rävar.
Men så mycket svårare det blir när man helt plötsligt har massa regler och riktlinjer att följa: Få rätt vinkel gentemot solen, att vinden ska ligga rätt… Och man ska inte gå för nära djuren. Solen är för stark också, så det bästa är att stiga upp kl 4 på morgonen och gå hem när solen gått upp.
Det var lättare när man inte visste något. Då var det bara att gå ut och fota och tro att man kunde något. Nu måste man tänka. Det får mig att tänka på Dunning–Kruger-effekten, illustrerad nedan.
“Den inkompetente har felaktig uppfattning om sig själv, den kompetente om andra.”
Här är några av mina bilder som jag är rätt nöjd med. Jag hoppas jag lyckats lämna ”Mount Stupid”. För jag är ju driven till att lära mig mer.
Nåväl, jag har 40 år på mig, det är då det är min tid att glänsa – bland pensionärerna. Om fåglarna finns kvar då.
