Paris 2024 blev mitt fjärde OS som klippare sedan Rio 2016. Fyra OS, noll medaljer, men jag har vunnit något viktigare – värdefulla erfarenheter och upplevelser
Att klippa sport är fantastiskt kul, och skiljer sig en hel del från att klippa TV, film och reklam. En skillnad är att manuset nästan skrivs av sig själv. Det som händer det händer och det som sägs i intervjuer är hugget i sten. Det finns inga dåliga skådisar eller dåliga tagningar. Ramverket är redan satt i form av hela evenemanget, såsom kameravinklar, intervjuerzoner och tävlingschema. Allt är uppstyrt, men känslorna är på riktigt och allt kan hända.
Konsten är att välja rätt händelser och vinklar, både för producent och därefter klippare. Som klippare är min främsta uppgift att snabbt identifiera de mest kraftfulla och relevanta ögonblicken. Att kolla igenom allt material är ofta omöjligt, då det är för mycket som sker under ett OS. Som jag skrivit om tidigare, så handlar det som klippare om att ta beslut och när det kommer till att klippa sport är det just de snabba besluten som är viktiga. Speciellt under ett intensivt OS. Svettigast blir det när man inte hinner kolla igenom det man klippt innan det ska ut i TV för miljontals tittare.
Ni som är MAX-prenumeranter kan se hit för att se en sekvens som jag är extra nöjd med: Dagens Bästa | Dag 8. I framtiden vill jag skriva om fördelarna och utmaningarna med att använda klassisk musik i sportsammanhang.